Alin Popescu Wild

Back to the basics, ursprung man bara sett

Jag har varit fotograf sedan 2003, frilansare och heltidsfotograf sedan 2012, då jag lämnade mitt dagjobb och kastade mig in i fotografins värld. Under alla dessa år hade jag till en början varken nyfikenheten eller senare modet att vända mig till analog fotografering, till film.

Ändå fanns gnistan där. Fram till dess att jag var 9-10 år gammal var min pappa yrkesfotograf i vår lilla stad i Bărăgan, Rumänien. Magin i bilderna som framträdde på papperet i framkallningsvätskan har förföljt mig i många år, men jag tog aldrig steget fullt ut. Inte förrän förra året, då jag gav efter.

Jag gav efter främst psykiskt, trött på all teknik, all AI och all automatisering av moderna kameror. Den sista jag hade, en Sony A9III, fångade bilden innan jag ens tryckte på knappen, med några millisekunder upp till sekunder (pre-capture). Den tog 120 bilder per sekund, så innan jag hann reagera hade kameran redan registrerat bilder som var mycket bättre än vad jag själv hade kunnat fånga.

Jag blev trött och en dag bestämde jag mig för att sälja allt. Många trodde att jag var galen (kanske var jag det, eller så har jag alltid varit det), men jag gav upp tekniken så mycket jag kunde. Jag köpte en enda kamera och ett objektiv. En långsam kamera, "slö" jämfört med dagens teknik, men en kamera som gav mig tillbaka glädjen att fotografera, att tänka ut en bild, att leta efter kompositionen.

Jag valde en Hasselblad X2D, både för att jag länge velat fotografera i mellanformat, men också för de otroliga detaljer och färger som denna kamera kan leverera. När jag väl fått smak för Hasselblad och denna skandinaviska enkelhet – som jag inte kan få nog av sedan jag flyttade till Sverige för 6 år sedan - tog jag det steg jag aldrig trodde att jag skulle ta. Jag köpte även en analog Hasselblad, en gammal från 1973 (500 C/M), helt mekanisk, som fortfarande fungerar som om den vore ny.

Jag exponerade några rullar, skickade dem på framkallning och gladde mig som ett barn när jag fick tillbaka dem, framkallade och digitalt skannade. Men jag kände fortfarande ett tomrum, ett tomrum som jag till slut skulle fylla: att lära mig framkalla själv. Först svartvitt, och sedan, varför inte, färg.

Jag gjorde många misstag – jag exponerade till och med skyddspappret på 120-filmen istället för själva filmen, jag slöjade filmer – men jag levde mig in i varje ögonblick med andan i halsen, och det känns som om jag fortfarande gör det.

Med hjälp av Kalle, min kollega från fotoklubben i Värnamo, en fotograf som framför allt har arbetat med film i dussintals år, har jag även återvänt till mörkrummet och förstort några bilder, precis tillräckligt för att få smak på det.

Det är en lång väg att vandra och jag hoppas att jag lever tillräckligt länge för att kunna njuta av den så mycket som möjligt.

Back to the basics!

2026-01-28 21:10   Nils Bergqvist

Välkommen till 1900-talet :-) Vi som fortsatt med analogt fullt ut fram till den slutliga pappersbilden i mörkrummet är inte jättemånga. Desto fler halvanaloga som digitaliserar sina negativ. Själv har jag aldrig lämnat mörkrummet och har hållit på i 56 år nu med detta. Jag är innerligt glad att jag inte föll fullt för det digitala. Det är en helt annan process än att göra bilden i mörkrummet. Och bildresultaten i svartvitt har också något som jag personligen gillar mera än digitalt foto. Det blir "mjukare" och inte så spetsigt vasst som det digitala. Det helanaloga bildskapandet (själva tekniken) tar längre tid att lära sig och få fason på, och man har väldigt få verktyg i jämförelse med datorprocessen. Slarvmarginalen är betydligt mindre. Men har man det i ryggmärgen sen många år fungerar det fint. Inget är svårt när man lärt sig det som man brukar säga :-)

Svar från aLLinSE 2026-01-29 05:57

Tack så mycket! Har hundratusental bilder på en server som bara sitter där. Men bilder som jag kommer ihåg från livet det är alltid dem som jag har på pappret

2026-01-28 21:37   syntax

Välkommen in i hobbyfotografins värld, den roliga fotovärlden. När man har en hobby är ju det själva ledstjärnan, man gör det som är roligt - och vad som är roligt, det bestämmer man själv - enväldigt.
Även jag är tidigare yrkesfotograf. Jag drev under 1970-talet en medelstor fotoateljé här i Stockholm. Det var härliga tider på många sätt. Stimulerande och lite äventyrligt - Harry Friberg på galej... :-)
Men – rent fotografiskt är det roligare att vara glad amatör!

Svar från aLLinSE 2026-01-29 05:58

Tack. Det är sant, bättre som hobby igen. Det var så jag startade som fotograf